Roxanna - Kamp efter Cancern

Leva med Panikattacker

Tidningsreportage Permalink0
Hej. 
Ska verkligen ta tag i att uppdatera oftare här.
Senaste dagarna har bestått av massvis med saker, en rolig sak är att jag och barnen varit med i tidningen.
Skrev i förra inlägget lite om det :)
 
Det är så fint av alla människor att ge sådan positiv respons, kanske hjälper det någon därute med hopp om barn efter cellgifter <3
 
Det är ofattbart vad man varit med om och på något vis så blir ångesten över sjukdomen värre när livet är "bra".
Det finns en stark koppling mellan ångest och glädje för mig...
När man har något att leva för, DÅ blir livet också mer sårbart och värdefullt..
Så fort jag är lycklig så sätter sig ångesten in, då kommer tankarna om att jag verkligen vill leva det här livet, jag vill finnas och jag är tacksam.
 
En sak som speglade sig rätt rejält var under graviditeten med Manfred, jag led av ständig ångest och panikattacker...
Varför?! Helt orealistiskt med tanke på att jag älskade mannen jag levde med mer än mig själv och jag var hur lycklig som helst att bära hans barn...
Men i efterhand förstår jag att rädslan och ångesten kom med lyckan jag hade.. 
Jag hade ju något att verkligen leva för? Tänk om jag blev sjuk igen och ej fick uppleva allt vi planerat?! Sedan kom ångesten...
 
Att bli ifrågasatt sin ångest eller bli analyserad utifrån sina beteende och bli tillrättavisad har varit en stor kamp för mig!
Folk läser artiklar och jämför sin egen ångest med min ångest! 
Det blir inramat och man har en stämpel på sig att man "borde" bete sig på ett annat sätt om det är riktiga panikattacker eller ångest..
 
För mig handlade allt om tid, jag var fullt troende att NÄR jag blev själv då skulle jag dö!
Jag har levt med personal och en ringklocka till hands större delen av mitt liv som sjuk. 
En trygghet som var svår att slå!
 
Många kan tycka att det är märkligt att det går bra att vara själv i vissa situationer?!
Men för MIG handlade det om tid, 10 min ensam för att sambon skulle på ICA eller 4 timmar ensammen var stor skillnad...
Så fort jag blev lämnad gjorde jag upp en plan att OM det händer något så kan jag bli "räddad" inom 10 min.. 
"Jag hinner ej få syrebrist på en hög nivå om hjärtat stannar och någon hinner hitta mig"
Ett sjukt tänkande, ett katastrof tänkande på icke sund nivå!
 
Jag slutade köra bil, gå på affären själv, inte heller kunde jag ha glädje av att vara borta hemifrån.
Det satt som en klump i halsen av ångest vart en jag var... 
Jag hade bara en sak i hjärna och det var döden, "snart dör jag och HUR förhindrar jag det".
 
Det resulterar tillslut i knepiga beteende som styr den man lever med, man isolerar och gör i princip VAD som helst för att slippa vara själv. Om man så ska ljuga eller bli hysterisk, nästintill elak för att få sin vilja igenom för att få sällskap.
 
Det här mina vänner är min stora last i livet.. Som ensamstående mor just nu har jag fått jobba jobba jobba med mig själv..
 
Ingenting är riktat för att vara elak emot någon men när det för MIG handlade om liv och död i min hjärna då blir man desperat att få sin vilja igenom. 
Hur många lider av denna Ångest? Rädslan för livet, för ALLT. 
Ständiga övertygelser om att JAG KOMMER INTE DÖ, det är bara en panikattack.
 
Jag skäms inte ett dugg att berätta min historia. Jag känner mig stark och jag vet att många i min sits, efter att ha varit döende sjuk eller varit med om andra katastrof saker lider av det här.
Det är ett fängelse men det går över och man får jobba mycket med sig själv!
 
Det värsta med allt är att folk i omgivningen tror att man själv normalisera den här åkomman?
Så är det INTE kan jag åtminstone påstå! 
Varje dag, varje sekund av min vakna tid gick åt att tänka: "det här är sjukt Roxanna"..
Man önskar inget annat än att man fick vakna upp dagen efter och vara fri all ångest!
Det är som att leva i ett fängelse där livet har stannat.
 
Det är onaturligt, man skäms över sig själv, speciellt gentemot andra som enbart tycker man är knäpp och konstigt!
 
Alla vill väl vara "problemfri" och "normal" ?!
Om vi alla fick välja och kunna välja skulle väl ingen önska att man led av det här i perioder i livet. 
Det är en bra sak att förmedla!
Många människor pratar till oss som haft och har panikattacker ungefär som vi valt det själva eller att vi skulle få ut något av det?!
Vi styr inte över det, MEM kan förändra det på sikt!
Men det är ingenting vi gick och köpte oss på en affär för egen vinning. 
Finns bara negativa saker med panikattacker och i relationer till andra och en själv förstör det enbart.
Det är jag ett levande bevis för!
 
Finns inte någon på denna jord inklusive mig själv som vill ha det sådär!
Man vill leva sitt liv fritt, självständigt och oberoende av andra! 
 
Är tacksam att jag kommit dit jag är idag och att jag kan vara själv utan problem, göra normala saker och sluta oroa mig och lida av ångest. 
Jag har mina knep och dom knepen är dom bästa påhitt jag kommit på. 
Det har räddat mitt liv!
 
Tack till vänner och familj som stöttat och trott på mig, till tilliten och tron på att Roxanna ska komma tillbaka till livet. 
 
Instagram: @roxannasandberg 
 
Bilder ifrån reportagen:
 
 

Tidningen Land

Tidningsreportage Permalink17
Hej o hå
 
Vi var ju med i Tidningen Land för ett tag sedan, & idag finns reportaget ute :)
 
Bilderna blev jätte bra, förutom att stackars Theo hade 1 cm skrov på huvudet som jag ej hade
vågat tagit bort, men vad gör det?
Men på kvällen senare kunde jag ändå inte låta bli & tog rubbet haha..
Det fick bra & han blev inte det minsta röd.. Man har ju hört att man ABSOLUT INTE
ska pilla på sånt där...
 
Här några bilder som Fotografen själv skickade som är med i Tidningen:
 
Foto av: Ralf Bergman
 
Nu ska jag forstätta stöka på här hemma, man måste passa på när Lilleman sover..
Tänkte baka egna tortillia bröd som jag ska fylla med Kyckling & Sallad, samt sås på creme fraiche
Aldrig prövat men säkert super gott, receptet kommer upp senare om det smakade en 10 poängare ;)
 
KRAM

Fotograf

Tidningsreportage Permalink10
Vi har haft en mysig dag..
En trevlig journalist & den super snälla fotografen ralf har varit hit..
Ralf har tidigare fotat mig för ett reportage till cancerfondens hemsida, så det var trevligt
att träffa han igen, & han stannade även kvar
efteråt & surrade samt gav oss lite tips om fotografering & kameror.
Så Tack för det ralf, lärorikt :)
Hela familjen var även med på fotograferingen idag, JIPPI..
 Just arrangerade "le mot kameran bilder" är absolut inte T:s favorit!!
Han var med i förra årets reportage till Cancerfonden.. Men det var då det..
Alla är inte linslusar.. Och bra är väl det att vi är olika :)
 
Lilla Theo har varit tålamodig & helt underbar med oss idag, det är inte lätt att fota barn..
Jag hade tänkt att åka in till stan någon dag och få bara Theo fotad men det kan
vara klurigt med små barn., rätt var det är så är dom trött eller hungrig, det måste vara exakt rätt
tidpunkt för att det ska funka... Lillgubben <3 
 
 
Nu ska jag knåpa vidare på armbanden så jag kan visa er någon gång!!
Vissa delar har inte kommit än, men på måndag..
Det blev inte heller så mycket frågor i förra inlägget så får ta om en frågestund då det blir fler
så jag kan svara i ett helt inlägg :)
 
KRAM
Till top